Det är många som frågar hur länge jag har haft min ätstörning och hur det gick till, jag ska försöka berätta lite om hur mitt liv förvandlades till ett helvete för er som inte har hängt med från början.

Så här var det att jag skulle ta studenten i somras och fick för mig att jag skulle gå ner i vikt innan den, jag skulle bli smal då jag alltid sätt mig själv som tjock. Jag har läst konditori i 3 år på gymnasiet vilket gör att man lägger på sig lite, men iallafall så började jag med att äta tabletter som skulle öka min ämnesomsättning och ja det var nog det som triggade igång mig.
Sen började jag på den äckligaste pulverdieten som jag mådde skitdåligt av, men jag tvingade mig själv att dricka det. Jag åt c:a 3 påsar om dagen vilket var alldeles för lite, jag fick alltså i mig 300 kalorier om dagen plus att jag hade börjat träna som en tok.
När jag tittar tillbaka nu så ser jag att det kunde inte gå annat än fel, men sen så tog jag studenten och slutade skolan vilket resulterade i att  jag tappade mina rutiner helt, jag jobbade nästan varje dag och slutade nästan äta helt. Jag tyckte att vattenmelon var det bästa som hade hänt mig och jag åt en bit vattenmelon om dagen och massor med kaffe som skulle få mig att orka, efter det så beställde jag en resa till Turkiet som jag fick som ett till mål att gå ner ännu mer i vikt.
Allting bara flöt på och jag blev svagare och svagare och till sist fick jag sån ångest av allt att jag började att hetsäta, och spy. Första gången jag spydde så grät jag, jag var så rädd och äcklad av mig själv att jag inte visste vart jag skulle ta vägen, och alla runt om mig förstod att det var nåt fel, mina föräldrar fick reda på det och dom hjälpte mig att söka hjälp, tyvärr så tog det 3 månader för dom att ens höra av sig, det finns så många som mår dåligt!

Så under sommaren blev det en rutin att jag kräktes efter jag hade ätit, det spelade ingen roll vart för efter ett tag så slutar man tänka på hur äckligt det är, och det är verkligen hemskt! jag skämdes aldrig över det jag gjorde och jag visste att det var ett problem från första början men ändå hade jag inte kraften och styrkan att sluta. En vecka när det var som värst gick jag ner 8 kg, helt stört men jag kan säga det att det var absolut inte värt det, jag tror aldrig att jag har mått så såligt som jag gjorde då.
Man vill bara krypa in i ett hål och sitta där helt ensam för sjukdomen gör att man bara vill vara själv, bara skada sig själv för det är det man gör.
Jag dog lite mer för varje dag som gick och min livsglädje försvann. Jag blir fortfarande rädd när jag tänker tillbaka på hur jag mådde. Men jag tror att det bästa var att jag vågade be om hjälp och jag vågade berätta för andra, det hjälpte mig så mycket! Och jag har svårt att se att jag var den där tjejen som hängde över toaletten och spydde tills jag var så utmattad att jag nästan inte kunde gå.
Turkiet resan kom som en räddning för mig, jag hade svalt mig själv så att jag skulle känna mig snygg där, det patetiska är att det spelade ingen roll hur jag såg ut för jag var inte nöjd ändå.
Jag åt normalt under den veckan i Augusti, jag levde verkligen livet och allt gick bra, men när jag kom hem kom problemen såklart tillbaka, och vid den punkten så hade det gått så långt att jag inte brydde mig längre, förens för någon månad sen, när jag spydde så mycket att jag frät sönder min strupe och jag började blöda i halsen, hur äckligt är inte det? och hur sjukt är det inte att man behandlar sin kropp så dåligt som jag gjorde? nej fy.
Men då slutade jag äta iallafall, jag ville inte spy mer och det ända sättet jag såg var att sluta äta helt, så efter en vecka utan mat och bara kaffe så kollapsade jag, som tur var hade jag bra människor runt om mig som brydde sig och hjälpte mig.
Sen dess har jag åkt in och ut från psyksjukhus flera gånger, jag tänker inte skämmas för det för alla kan må dåligt ibland! Och det var då jag bestämde mig för att sluta  fokusera på maten och börja fokusera på att bli frisk och pigg, och jag har verkligen lyckats bättre än vad jag trodde, jag är så stolt över mig själv! Och jag vill hjälpa dig, du som sitter där och läser hur svårt jag haft det, du som känner igen dig eller har kanske en vän som har samma problem som jag, det är dig jag vill visa att det faktiskt går att bli bra om man orkar kämpa, för det lovar jag att om man orkar härda ut så kommer solen efter regnet!
Jag har lärt mig så mycket om mig själv på den sista tiden och det är inte VÄRT det att hålla på att skada sig själv som vi gjort, det är inte okej! Livet handlar om så mycket mer än bara vikten, och jag tänker hjälpa andra, för inte ens den person som jag hatar mest i världen är värd att må så dåligt och gå igenom det jag gjort.

nej nu är det dags att lägga av och börja må bättre, för det finns inget viktigare i livet än just livet, ta vara på det och sluta plåga dig själv, jag VET att du kan klara det, kanske inte helt själv för det går inte, man måste ha människor som stöttar en men du kan klara det bara du vill det! Jag hjälper gärna till och svarar gärna på frågor, det är bara att maila mig, jag vet att vi kan vinna över ätstörningarna.

Jag önskar er all lycka på vägen och som sagt så hjälper jag gärna till, för jag vet hur det är och det är inte många som gör. Jag blir så otroligt stolt över er som vågar skriva, vågar ta steget och vara så modiga, det är så starkt och då vet jag att ni är på rätt väg! nu är det dags att börja älska livet, och om jag kan klara det, då kan du också det!

Jag är stolt över att jag kan vara så ärlig, det vinner jag på i längden, tack för allt stöd jag får från er!

Jag måste vara ärlig nu, jag är inte säker på att jag gör rätt beslut men jag känner att jag måste berätta min historia.
Jag har bestämt mig för att jag vill hjälpa tjejer i min situation, jag är just nu på resan mot ett hälsosamt liv, jag har en ätstörning jag har hetsätit och jag har spytt, jag är inte 100 % frisk men jag är på god väg, jag ser positivt och ljust på framtiden men jag vet hur det är att inte göra det, jag har mått dåligt jag har lärt mig den svåra vägen att det inte är värt det. och det menar jag verkligen, det är inte värt det någonstans att vara smal och må som jag gjort.
Idag äter jag regelbundet men så har det inte alltid varit, jag har varit i en kamp mot mig själv istället för att kämpa med mig själv.
Mat blev min fiende och allt var bara så svårt, och det värsta är att jag vet att det finns SÅ många där ute som har varit eller är i samma situation.
Det gör mig så ledsen när jag ser unga tjejer som hänger upp så mycket tid och slösar så mycket energi på att vara smala. Bara för att vi lever i ett samhälle med sjuka ideal, för det kan jag säga, att jag har vägt mycket mindre än vad jag gör nu men det gjorde mig absolut inte lyckligare! Det är så viktigt att förstå att det handlar inte om kilon, det handlar om hur vi mår inuti, jag mår så mycket bättre nu, jag kan känna lycka som jag inte kunde förut.
Men jag tycker det är så sorgligt att det finns så många som verkligen behöver hjälp och jag vill hjälpa, jag vill verkligen det.
och jag har bestämt mig att jag ska bli frisk, jag ska klara det här och jag vet att jag kommer det.
jag har fått så mycket stöd och nu har jag slutat fokusera negativt på mig själv, jag väljer lycka och jag kommer att lyckas!

så nu vill jag, för att jag vet att jag inte är ensam om det här och jag ser mig själv som frisk snart men självklart har resan mot ett friskare jag nyss börjat och jag vill att flera ska välja den vägen, och jag hoppas verkligen att jag kan inspirera er andra! För nu är det dags att välja den lyckliga vägen, kommentera gärna så jag vet hur jag ska gå vidare med att hjälpa.

nu har jag varit helt ärlig och jag hoppas verkligen att ni kommer kunna dra nytta av det, för jag har klarat så mycket att ingenting kan dra ner mig nu!